Lördag.
Imorse vaknade jag sådär tidigt, hade glömt dra ner persiennerna så när det blev ljust
öppnades mina ögon. Låg och läste och dvalade några timmar innan Fanni ringde och medelade
hennes ankomst 2 timmar senare. Lyssnade på hög musik, käkade frukost och chillade runt.
Fanni kom och det var sådär bäst. Vi pratade och skrattade hemma hos mig innan vi drog iväg
till Farsta Centrum där vi spenderade några timmar på vad vi gör bäst; prata och shoppa!
När hon sedan åkte hem åkte jag hem till mig.
Nu lyssnar jag på Marc Cohn och käkar melon.
Verkar som om kvällen blir lugn.
Kanske bra med tanke på att jag inte känner mig helt hundra
(illamående och magont - och nej, jag är inte med barn).
So, back to buisness.
Best friends forever.
Att ha en vän som du gör varje sekund värdefull. 
Och idag var en såndär dag som bara du och jag kan ha.
Och vet du? Det är läskigt hur bra du får mig att må.
Plus att det var 4 år sen vi sågs första gången i dagarna.
Och du blev min bästa vän från första sekund.
Jag älskar dig!
Dåtid-nutid-framtid.
"Jag vill inte tänka framåt, men är livrädd att fastna här"
Som jag hade dig förut - Melissa Horn med Lars winnerbäck.
Ibland är det svårt att veta vad det egentligen är som känns konstigt där nere
i magen.
Är det insikten att jag faktiskt är 20 år?
Eller är det insikten att jag börjar bli vuxen och vad gör man då?
Kan man vara barn ett tag till? Ska jag leva livet? Ska jag börja fokusera?
Går det att göra båda samtidigt? Puh.
Ibland känns det verkligen som att jag står med ett ben i tonåren och ett ben i vuxenvärlden.
Jag kan sakna 16-17års åldern när ingenting hade så stor betydelse och man körde järnet och levde
en dag i taget.
Samtidigt kan jag längta tills 25års åldern när utbildningen är påbörjad och tanken på familj och framtid inte
känns främmande.
Men jag måste leva nu, i 20 och några månaders ålder. Men vad vill jag just nu?
Jag vill se världen, jag vill börja läsa till det jag vill bli, jag vill vara tonårig och vuxen på samma gång.
Jag vill älska, hata, känna, gråta, skratta och stänga av på samma gång.
I helgen är jag ensam hemma. Sambon är iväg på äventyr hos släkten i Skåne och jag vet inte om jag
tycker att det är skönt att han är borta. Inte ens första kvällen. Eller jo, jag behöver min egen tid.
Men jag tänker så läskigt mycket och får så mycket konstiga tankar som dyker upp som blixtar och
får mig att tänka sönder småsaker.
Samtidigt är det så skönt att lyssna på musik som bara jag uppskattar på högsta volym, dra fram färgerna och måla, skriva och dansa. Kreativitet.
Att sova är alltid svårt ensam. Minus en pojkvän och en kudde känns sängen plötsligt meter större och kallare än vad den egentligen är. Musik på dags-att-sova-volym, fokusera ögonen i en bra bok tills ögonen far igen och ta några ljus tända hjälper.
Nej. Det blir alltid såhär när jag väl börjar skriva. Förmycket av allt.
Egentligen är jag lycklig. Jag är lycklig-lycklig-lycklig.
Jag har de mest fantastiska människorna i mitt liv.
Och det kan man leva länge på, kärleken.
Godnatt.
Som jag hade dig förut - Melissa Horn med Lars winnerbäck.
Ibland är det svårt att veta vad det egentligen är som känns konstigt där nere
i magen.
Är det insikten att jag faktiskt är 20 år?
Eller är det insikten att jag börjar bli vuxen och vad gör man då?
Kan man vara barn ett tag till? Ska jag leva livet? Ska jag börja fokusera?
Går det att göra båda samtidigt? Puh.
Ibland känns det verkligen som att jag står med ett ben i tonåren och ett ben i vuxenvärlden.
Jag kan sakna 16-17års åldern när ingenting hade så stor betydelse och man körde järnet och levde
en dag i taget.
Samtidigt kan jag längta tills 25års åldern när utbildningen är påbörjad och tanken på familj och framtid inte
känns främmande.
Men jag måste leva nu, i 20 och några månaders ålder. Men vad vill jag just nu?
Jag vill se världen, jag vill börja läsa till det jag vill bli, jag vill vara tonårig och vuxen på samma gång.
Jag vill älska, hata, känna, gråta, skratta och stänga av på samma gång.
I helgen är jag ensam hemma. Sambon är iväg på äventyr hos släkten i Skåne och jag vet inte om jag
tycker att det är skönt att han är borta. Inte ens första kvällen. Eller jo, jag behöver min egen tid.
Men jag tänker så läskigt mycket och får så mycket konstiga tankar som dyker upp som blixtar och
får mig att tänka sönder småsaker.
Samtidigt är det så skönt att lyssna på musik som bara jag uppskattar på högsta volym, dra fram färgerna och måla, skriva och dansa. Kreativitet.
Att sova är alltid svårt ensam. Minus en pojkvän och en kudde känns sängen plötsligt meter större och kallare än vad den egentligen är. Musik på dags-att-sova-volym, fokusera ögonen i en bra bok tills ögonen far igen och ta några ljus tända hjälper.
Nej. Det blir alltid såhär när jag väl börjar skriva. Förmycket av allt.
Egentligen är jag lycklig. Jag är lycklig-lycklig-lycklig.
Jag har de mest fantastiska människorna i mitt liv.
Och det kan man leva länge på, kärleken.
Godnatt.
CLOSED!
Jag orkar helt enkelt inte ha en blogg.
Jag är för slö.
Jag har inte skrivlusten längre.
Jag vete fan... Bloggen är nerstängd på obestämd tid.
Men det har ni väl redan fattat.
Puss.
Jag är för slö.
Jag har inte skrivlusten längre.
Jag vete fan... Bloggen är nerstängd på obestämd tid.
Men det har ni väl redan fattat.
Puss.
